17 mars 2017

William Spetz om studiekvalen: "Stanna inte upp, fortsätt framåt"

Tiden efter gymnasiet ser jag lite som att stå ensam på en hemmafest där du inte känner någon. Det finns en chans att det kommer bli fantastiskt. Du kanske träffar nya människor (som du inte klickar med), slås av insikter du inte visste att du hade (Drake är sämst), möts av utvecklande utmaningar (Beer pong är inte så lätt som det ser ut på film) och har riktigt, riktigt roligt.

Samtidigt finns risken att du bara stannar upp. Att du inte orkar prata med någon, ser hur alla har roligare än du eller blir genuint ledsen över att ingen spelat ”Girls just wanna have fun” än. Den där stå-i-hörnet-på-en-hemmafest-med-en-äcklig-citroncider-i-handen-känslan kan infinna sig efter gymnasiet också. Det där tomma.

Förutsättningarna är fantastiska. Du har precis blivit klar med gymnasiet och kan fira in sommaren med hela livet framför dig. Men de bästa av förutsättningar kan också skapa den största ångesten inom en. Det är som när mamma höjer sin julutbrända näve i luften och säger ”nu har vi väl det trevligt” på julafton. Absolut, säger jag och suger in prestationsångesten och låtsas bli glad över svarta strumpor.

Det är samma sak efter gymnasiet. Men när du kommit hem från den där backpacking-resan eller tröttnat på att jobba på Bikbok trots att du ”gillar mode”, så kan det också komma ett smygande sug efter något mer. Nu vill jag börja leva mitt liv. Nu vill jag att det ska vara på allvar. Nu vill jag kasta mig ut, och inte för ett stup i Australien med en rem runt könet, utan ut i en ny vardag.

En av mina bästa vänner pluggade inte vidare efter gymnasiet. Vi kan kalla henne Karl. Och i början kändes det bra. Karl ville ta sig tiden att ”hitta sig själv”. Hon hade ju suttit i skolbänkar med torkade tuggummin sedan hon var sju, då var det självklart okej att ta sig tiden att vara hemma och se Teen Wolf och bara ta saker som de kommer. Hitta sig själv. Det är ingenting fel med det.

Problemet var att när Karl stannade upp för att hitta sig själv, så hittade hon ingenting. Jag tror verkligen att det är i våra utmaningar som vi formar oss själva. Det är inte hemma i mjukisbyxorna som vi kommer underfund med vilka vi är. Det är i stället när vi testar oss fram och gör saker som är nytt som vi upptäcker vilka vi är, och vad vi vill göra.

Det kanske inte blir rätt direkt. Du kanske måste söka sjuksköterskeutbildningen för att komma på att det är något helt annat du vill göra. Men då är det okej. Det är en del av din resa.

När jag tog studenten visste jag vad jag ville göra. Jag skulle flytta från min hemstad Umeå till Stockholm och satsa på skådespeleriet. Packa ner Whitney Houston-tavlan och flytta till en annan del av landet och försöka göra verklighet av min högsta dröm. Och det är riskabelt, för rätt vad det är så funkar det inte, och då kanske det skulle vara tryggare att vara advokat… Eller jag är för osmart för  det, men ja… Assistent till en advokat?

Men det finns flera vägar, och min poäng är inte nödvändigtvis att du måste utbilda dig för att må bra. Jag tror bara det är farligt att stanna i sängen och se på Teen Wolf för länge.

Så stanna inte upp, utan fortsätt framåt. Om det så betyder att plugga vidare, flytta hemifrån eller satsa på det du älskar. Stanna upp kan du göra senare, inte i skedet när det är dags för ditt liv att börja på riktigt. Du är för bra för det.
WILLIAM SPETZ

Läs fler artiklar från Utbildningsjournalen

Tillägsinformation

Foto:Sandra Johnsson


William Spetz
Blev känd genom sina humorvideor på Youtube. I dag jobbar han som skådespelare och komiker.