17 mars 2017

En arbetsplats på hjul

När timmerföraren Linus Andersson rullar ut på vägen på morgonen uppfylls han av en känsla av stor frihet.
– Det är jag, bilen och skogen, säger han.

Det är tidig morgon och Linus Andersson, 20, har precis hoppat in i den stora lastbilen.

Han ska svänga ut på stora vägen och tittar i backspegeln för att se så att inte släpet med kranen på åker ut i diket.

Framför honom ligger skogen på bägge sidor vägen. Morgonsolen färgar grantopparna svagt rosa och i bakgrunden skvalar radion på låg nivå.

– Det kommer bli en fin dag. Ibland känns det så klart lite jobbigt att gå upp redan vid fyra på morgonen, men när jag väl börjar jobba slås jag ofta av hur vackert det är när man är uppe så tidigt, säger han.

Plötsligt bromsar han in lätt. Längre fram börjar en liten skogsväg och när lastbilen till slut är framme har han hunnit få ner farten så pass mycket att det går att köra in på den utan problem.

24 meter långtradare och sex backspeglar

För det är inte helt okomplicerat att svänga ett ekipage på 24 meter, särskilt inte när det är halt ute. Till sin hjälp har Linus sex stycken backspeglar. Och en hel del träning i att planera sin körning.

– Det gäller att hela tiden fokusera på vad man gör. Att tänka logiskt, planera alla moment och ständigt ligga steget före, säger han.

Norrlands barrskogar i gryningen

Tidiga morgnar i förarhytten

Själv har Linus arbetat som timmer-förare, eller skogstransportförare som det egentligen heter, sedan han gick ut fordonsprogrammet på gymnasiet förra våren. Jobbet innebär att transportera timmer, som han med hjälp av en kran lyfter upp på lastbilens släp. Därför behöver han, förutom yrkesförarbevis och körkort för tung lastbil och släp, även ett kranförarbevis.

Han fick jobb i familjeföretaget Lassbyns åkeri utanför Boden, där hans pappa är delägare och 13 av de 16 anställda antingen syskon, kusiner eller ingifta släktingar.

Nu har han arbetat i nästan ett år – och älskar sitt jobb.

– Det är en otrolig frihet att det bara är jag, bilen och skogen. Man kan sköta sig själv och lägga upp dagen lite som man vill. Under en dag kör jag mellan 50 och 60 mil och hinner se en hel del. Ibland kan det vara väldigt vackert, särskilt när det är soluppgång och dimma.

Nog kan det bli lite smådiskussioner ibland, när nästan alla på arbetsplatsen är släkt med varandra. Men mest av allt är det bara roligt att så många i familjen jobbar tillsammans, tycker Linus. Det har också gjort att färre flyttat iväg till storstäderna, tror han.

Älgspår och ishalka

Det visar sig att Linus får rätt i sin gissning om vädret. Nu har morgonljuset övergått till dagsljus och i snön framför oss syns spåren av en älg som hastat fram genom skogen. Den lilla skogsvägen som leder fram till timmerhögarna är halkig och dåligt plogad, och han får parera bilen försiktigt för att inte köra i diket.

– Det är en annan tjusning med jobbet, att aldrig veta exakt hur vägarna ser ut förrän man är där. Ibland måste man stanna och

sätta på snökedjor på däcken, för att kunna ta sig fram. Någon gång har det varit nära att jag glidit bakåt på väg upp för en backe, och då gäller det att snabbt få bilen att stanna.

Eftersom bilen är hans rullande arbetsplats finns här en mikrovågsugn och en kylväska. På surfplattan bredvid ratten är platserna där timret ligger utmärkta.

Linus Andersson säkrar timmerlasten

Linus Andersson säkrar timmerlasten

När Linus väl hittat rätt hög hoppar han ur bilen och sätter sig i kranen. Likt en stor dinosaurieklo lyfter kranens grip några timmerstockar i taget och lägger de prydligt på flaket. Det ser lätt ut, men det som nu tar en halvtimme tog två timmar första gången han försökte.

Med en last som väger 45 ton mer än innan beger sig Linus tillbaka till Boden för att montera av kranen och köra vidare mot sågverket i Piteå. Där ska timret lossas och börja sin färd mot att bli pappersmassa.

Bilen delar Linus med en annan chaufför, som fortsätter köra när han slutar för dagen. De turas om att köra natt, så varannan vecka arbetar Linus från tidig morgon till tidig eftermiddag och varannan vecka kör han på natten.

– Nattkörningarna är det tuffaste med jobbet. Särskilt vintertid, när det är mörkt och man lättare blir trött. Jag tycker ändå att det vägs upp av resten, men det kan säkert slita på en på sikt, säger han.

Satt i förarhytten första gången som treåring

Linus var runt tre år första gången han satt i pappa Bo-Stures lastbil. Åkeriet har funnits ända sedan hans farmor och farfar startade det på 1940-talet och själv har han drömt om att jobba som timmerförare sedan barnsben. Här uppe bland skogarna i norr är timmerförare efterfrågade bland åkerierna. Men även om Linus skulle tröttna på det tunga arbete som timmerbranschen ibland kan innebära, finns det gott om jobb för lastbilschaufförer överlag.

Ibland hinner Linus ta en skotertur efter jobbet. Men i dag är det fredag och alla chaufförer träffas i garaget, där de fredagsfikar och går igenom bilarna.

När Linus anländer slår han sig ner vid bordet, mumsar i sig en bit prinsesstårta och byter några ord med tvillingbrorsan Oskar om hur veckan varit.

Hans råd till den som funderar på att utbilda sig till timmerförare är att inte vara för kaxig i början och att lyssna noga på andra förare med mer erfarenhet.

– Det gäller att tänka med huvudet, och inte med gaspedalen, säger han.

Läs fler artiklar från Platsjournalen

TEXT: ZANDRA ZERNELL
FOTO: JOHAN KINDBOM

Tillägsinformation

Läs senaste Platsjournalen

Starta prenumeration
på e-tidningen  


Fyll i ditt namn och din e-post och få Platsjournalens nyhetsbrev med e-tidningen direkt till din mejl.

Namn
E-postadress

Starta kostnadsfri tidningsprenumeration
  

Fyll i ditt namn och adress och få tidningen Platsjournalen hem till din brevlåda varje måndag.

Starta prenumeration