20 januari 2017

Högskoleprovet hjälpte när betygen inte höll

Min väg till jobbet: Martin Forster berättar om hur han blev barn- och familjepsykolog och forskare.

Vad ville du bli när du var liten?

– Uppfinnare. Jag läste mycket Bamse och tyckte att Skalman höll på med coola grejer. Jag byggde egna uppfinningar som det var oklart vad de skulle användas till, till exempel en mössa i gips med ägg runt.

Men du gjorde inte verklighet av den drömmen?

– Nej, men intresset höll i sig ganska länge och första spåret i min karriär var att läsa teknisk fysik på KTH. Däremot trivdes jag inte socialt på KTH, så jag hoppade av. Istället ville jag läsa något som var spännande och utvecklande – och när jag bläddrade i en kurskatalog fastnade jag för psykologi.

Hur lyckades du komma in på psykologlinjen?

– Mina betyg räckte inte till, så jag gjorde högskoleprovet. Andra gången fick jag 1,9 och då kom jag in. Jag jobbade faktiskt extra senare med att ge kurser i hur man blir bättre på högskoleprovet och kan säga att det finns en klar träningseffekt.

Hur väcktes ditt intresse för just barn och föräldraskap?

– Det var en av mina kursare som tipsade om ett uppdrag hos socialtjänsten i Stockholm, där jag arbetade med förebyggande insatser för barn. Jag såg det som en chans att tjäna lite extra pengar, men upptäckte också att det var väldigt spännande. Att jobba med barn skiljer sig från vuxna på det sättet att man jobbar med hela dess omgivning, föräldrarna, skolan och så vidare.

Vilka andra jobb har du haft?

– Reseledare och kanotguide bland annat. Där lärde jag mig mycket om organisation och ledarskap, eftersom det var många små konflikter och situationer som behövde hanteras akut. Jag har också varit lärarvikarie för gymnasiet, jätteroligt och utvecklande! Dessutom tog jag tjänstledigt från min forskning och jobbade som produktionsassistent på ett filmbolag i två år.

Din spalt i DN där föräldrar får ställa frågor har blivit väldigt populär. Varför, tror du?

– Dels för att det inte finns så många andra rådgivande spalter med samma fördjupande utrymme som den, och dels för att det verkar finnas ett växande intresse för föräldraskap i samhället.

Har dina råd förändrats sedan du själv fått barn?

– Ja, det tror jag. Det är kanske ingen stor skillnad, men jag känner nog ännu större ödmjukhet inför de utmaningar man som förälder står inför ibland.

TEXT: ZANDRA ZERNELL

Klicka här om du vill läsa fler artiklar från Platsjournalen

Tillägsinformation

Bild av Platsjournalen nummer 4 2017

Läs senaste Platsjournalen

Starta en kostnadsfri prenumeration