20 januari 2017

Ann varvar kockjobb med rennäring

Ann Sparrock är en av knappt femtusen renägare i landet. Hon lyckas få ihop familjeekonomin i glesbygden genom att arbeta som kock.
– Jag är tacksam för att jag har en chef som förstår att jag inte lever ett vanligt liv, säger hon

Vi träffas vid foten av fjället Vinklumpen i norra Jämtland. Här vid vägens slut ligger ett stort gärde, en utfodringssilo och ett slakteri. Omgivningarna är vackert höstfärgad i gult och orange. I det här området har Jijnjevaerie sameby bedrivit renskötsel i århundraden.

Landets renägare lever än idag ett rörligt liv och har flera boendeplatser under året för att kunna följa renens vandringar.

Nu på hösten har man två slaktperioder. Den första sarvslakten, eller tjurslakten, börjar idag.

– Nu ska vi slakta tjurar, det är mest för att få matren till oss själva. Det är viktigt att de inte hinner gå in i brunsten. Då smakar inte köttet gott, berättar Ann som är orolig för att de kan vara sent ute.

Renarna kvar på kalfjället

Ett väderomslag med tät dimma gjorde att samlingen av renhjorden avbröts i flera dagar. Men nu är det klart väder och enligt spanare stod merparten av renarna kvar på kalfjället. Vi väntar vid gärdet och spanar uppåt.

Efter en dryg timme hörs svaga rop och motorljud. Snart väller ett 1000-tal renar in mot gärdet. När renarna kommer närmare hörs det typiska knäppande ljudet från deras leder när de springer. Sarvarna är ståtliga med sin mäktiga horn. De är som allra störst nu och kan väga uppåt 150 kilo.

Jag följer med Ann in i gärdet. Renarna rör sig i stora cirklar, de kommer nära, men vidrör oss aldrig.

– Vi börjar med att leta efter omärkta kalvar. När det är klart drar vi ut tjurarna till slakt, berättar hon och följer kalvarna med blicken när de far förbi.

Ann berättar att hon lägger sina semesterdagar som kock efter arbetsperioderna i renskötseln.

– Men vissa moment går inte att planera, ibland har man bara 24 timmar på sig. Då är det tur att arbetskamraterna ställer upp, säger hon.

Stora delar av året sköter Anns man, Maahke Sparrock, familjens hjord tillsammans med sin arbetsgrupp i samebyn. Men i gärdesarbetena är Anns närvaro viktig. Barnen är också alltid med då, kunskapen ska föras vidare.

– Både Maahke och jag är uppväxta i renskötseln, den betyder mycket för oss båda. Vi lever billigt, har eget kött och fisk i frysen. Blir det någon ledighet far vi till fjälls istället för utomlands.

Ann ser en omärkt kalv i hjorden. Genom att läsa vajans, kons, märke ser hon vem som äger kalven.

– Den är min, hojtar hon.

Kastar lassot

Hon inväntar klungan av renar, kastar lassot när kalven kommer springande och rycker till för att snaran ska dras åt. Kalvens ena ben fastnar och Ann är snabbt framme, vänder kalven i luften och lägger ned den. Hon sätter sig på den och med den vassa märkkniven skär hon märkets unika form i kalvens öron.

– Den får Mejaline, säger hon glatt med örsnibbarna i munnen.

Föräldrarna ger löpande barnen kalvar, ett sparande för framtiden.

Det blir kaffepaus och vi går mot familjens enkla raststuga. När vi samlas runt bordet, som är dukat med torkat renkött, bröd och kaffe, berättar Ann om sitt andra jobb som kock på förskolan i Rötviken.

Hon börjar tidigt på morgonen med frukost och förberedelser för lunch. All mat lagas i huset.

– Vi äter måltider minst en gång i veckan utomhus och ibland lyckas vi även tillaga maten ute oavsett väder och årstid.

Lagar samisk mat

Rötvikens förskola tillhör Krokoms kommun som sedan 2010 ingår i ett samiskt förvaltningsområde. Det innebär att man ska stärka samiska språket, kulturen och ge samerna ökat inflytande.

– Det innebär att minst en pedagog på plats ska kunna prata samiska. Det är roligt och jag brukar laga en hel del samisk mat. Råvarorna beställer jag själv och köper det mesta lokalt, berättar Ann.

Efter pausen kastar Maahke fast en stor rentjur. Han låter den springa runt i cirklar. Ann och flera andra står runt om och försöker kasta fast ett bakben. Efter många varv lyckas man och det går nu att bemästra det kraftiga djuret.

– Nu springer vi, dra i tömmen, hojtar Ann till alla och tar själv tag i lassot.

Tre springer före och två hoar och puttar bakom för att få ner sarven till slakteriet.

– Efter gärdet är det att ta reda på allting. Innanmat, hudar, klövar, slaktkroppar. Det ska styckas och paketeras, så att vi har kött hela vinter, berättar Ann.

Det låter som mycket jobb. Blir det någon riktig semester någon gång?

– Det blir nog mest att man tar semester från det ena jobbet för att gå till det andra. Men någon Sverige resa med barnen har det allt blivit, till Stockholm och Göteborg, säger Ann med ett skratt.

TEXT OCH FOTO: CHRISTER OLOFSSON

Klicka här om du vill läsa fler artiklar från Platsjournalen

Renskötare kombinerar ofta med olika jobb

Marie Enoksson, informatör på Sametinget, berättar att det är vanligt med kombinationsnäringar inom renskötseln.

– Liksom många andra näringar i glesbygd så är man ofta nödd och tvungen att ordna extra inkomster för att få familjerna att gå runt ekonomiskt, säger hon.

Även männen brukar ta extra jobb under lugnare perioder. Då helst med jobb som man själv styr över, som att plantera eller gallra i skogen. Inom Jijnjevaeri finns idag sjuksköterskor, revisorer, snickare, journalister och svetsare.

Samebyn fungerar också delvis som arbetsgivare. Gärden, transportleder och renvaktarstugor till fjälls behöver hela tiden underhåll.

Marie fortsätter.

– Många samer vill ha eget renmärke, det ger en känsla av sammanhang och tillhörighet. Att vara renägare är dock inte samma sak som att vara renskötare på heltid. Förutom allt ansvar för familjens renar och alla timmar i fält så ska samebyn samverka med skogs och gruvbolag, diskutera rovdjurspolitik och göra renbruksplan med mera.

Tillägsinformation

Bild av Platsjournalen nummer 4 2017

Läs senaste Platsjournalen

Starta en kostnadsfri prenumeration