
Det är en gråmulen lördagseftermiddag i en vacker sekelskiftesvilla i centrala Olofström. Här har Sabina Kerbavac bestämt träff med en makeup-artist, en frisör och en modell som alla har ett gemensamt mål.
Att få visa upp vad de kan och går för.
— Som överallt annars gäller det att synas i så många sammanhang som möjligt, säger hon när hon vecklar ut paraplyer och placerar ut reflexskärmar så att de ska ge ett optimalt ljus för dagens fotografering.
De portabla studioblixtarna sätts upp och kopplas ihop med den digitala systemkameran som står stadigt på ett stativ. Att rigga en studioutrustning kan ta upp till en timme, men Sabina Kerbavac har lång erfarenhet så i dag går det snabbare.
— Men det blir en hel del att kånka på, säger hon och slår ut med handen över arbetsplatsen som börjar ta form.
Hon räknar med att utrustningen väger cirka 75 kilo, vilket innebär att det blir flera vändor mellan bilen och salongen. Medan vi väntar på att makeup-artisten ska bli klar med modellen slår vi oss ned en stund.
Sabina Kerbavac berättar att hon redan som ung fascinerades av fotografi, men att hon i likhet med många andra inte vågade ge det en chans. I stället läste hon det samhällsvetenskapliga programmet på gymnasiet, även om det egentligen inte alls var hennes grej.
— Nej, betygen blev inte bra så jag fick läsa upp dem på Komvux. Det är först på senare år som jag insett att jag inte är en teoretiker. Däremot har jag en känsla för färg och form, säger hon.
Efter Komvux åkte hon till USA för att jobba som au pair i tre månader, men hon trivdes så bra att hon blev kvar på jobbet i två år.
Och det var då hon upptäckte konsthögskolan The art institute i Florida.
— Jag sökte och kom in, vilket var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Även om utbildningen var dyr, jag har stora studielån som ska betalas av, så det ångrar jag inte en sekund.
Hon läste en inriktning mot Fashion photography och Small product photography, det vill säga mode- och reklamfoto. Direkt efter utbildningen praktiserade hon hos en amerikansk fotograf innan flyttlasset vände hemåt igen, sex år senare än planerat.
— Innan jag åkte till USA hade jag jobbat en säsong hos skolfotoföretaget Photomic och fick erbjudande om att arbeta hos dem tre månader om året. Och det har jag gjort de senaste fem åren, säger hon.
Från augusti till november åker hon ut till skolor och dagis i hela södra Sverige och tar cirka 4500 porträtt.
Med en budgeterad tid på en minut per elev innebär det ett riktigt högt tempo.
— Många tycker att en minut är alldeles för lite för att ta ett porträtt, men när man väl har fått upp farten räcker det faktiskt. Oftast sitter bilden på första försöket. Det gäller att fånga leendet precis innan det blir till ett skratt, det ger en härlig lyster och liv i ögonen.
Att ha fast jobb tre månader om året innebär att hon lever på a-kassa mellan uppdragen. Det blir också en del inhopp på helger, när hon tar lagbilder på idrottsklubbar, och på våren när det är studentbilder som gäller. Men det är ändå långt till full sysselsättning.
För att kunna leva på sin dröm fullt ut har hon ansökt om starta eget-bidrag. Med hjälp av det har hon sedan tänkt att starta sitt företag. Där skulle hon fortfarande ha kvar skolfotoföretaget hon arbetar för som kund, men hon har även planer på att arbeta med bröllopsfotografering, barn- och djurporträtt samt erbjuda killar och tjejer att få vara modeller för en dag.
— Jag tycker att man ska våga drömma och det gör jag. Att få fotografera för Vogue eller Elle skulle vara härligt, det är dit jag strävar. Men jag drömmer även om att få jobba med reklamfoto. Det är intressant att ljussätta ett föremåls olika ytor på ett sätt som får kunden att lägger märke till nya detaljer och funktioner, säger hon.
Även högskolorna erbjuder fotoutbildningar, som ofta ingår i ett konstnärligt kandidatprogram. Här finns bland andra Konstnärligt kandidatprogram i fotografi i Göteborg.
Dessutom har Yrkeshögskolorna flera bra utbildningar, som till exempel Fotograf för reklam och magasin på Gamleby folkhögskola. En del studieförbund erbjuder också utbildningar på kvällstid.
Text: Peter Fredriksson