Emmy fastnade för retromode

— Jag inspireras mycket av mode från 1940-, 50- och 60-talet men har uppdaterat stilen till en mer tidlös design, säger hon.

Emmy Nilsson håller till i ett av Göteborgs hamnområden, i en tegelbyggnad som tidigare fungerat som sockerbruk. Nu är området i stället fylld av hundratals kreativa företagare.Tillsammans med sin assistent Cajsa Johansson sitter hon lutad över en bärbar dator. De håller på att göra i ordning skisser till den kommande höstkatalogen. Företaget Emmy Design har bara funnits i två år, men har redan lyckats inleda samarbete med åttio återförsäljare i olika länder i världen. Emmy Nilsson har kämpat hårt för att hitta små charmiga butiker som älskar samma stil som hon själv. Trots att hennes design är ganska nischad är målgruppen relativt bred — de feminina plaggen går att hitta i både utländska kitschiga rockabilly-butiker på nätet och i klassiska dambutiker i svenska småstäder.

— Det ska finnas plagg i min kollektion både för 17-åringen som vill visa lite ben och för 60-åringen som vill dölja gäddhäng, säger hon och bläddrar bland shortsdressar och vippiga klänningar.

Hon har deltagit i modemässor i både Paris, London och Köpenhamn, men det är inte där hon har knutit de viktigaste kontakterna. I stället har hon en mer handgriplig taktik. Två gånger om året packar hon bilen full med provplagg och ger sig ut på en säljroadtrip.

— Jag kollar på en karta och sicksackar mig fram. Sedan går jag kors och tvärs på gatorna och letar efter de små butikerna.

Det är då hon får ett grepp om vilka plagg som går hem och hur stora beställningar hon ska lägga till fabriken. De utländska återförsäljarna har hon oftast hittat genom att söka på internet. En av hennes mest långväga kunder är till exempel en butik i västindiska Réunion. Redan från början var Emmy Nilsson inställd på att inte begränsa sig till enbart den svenska marknaden. I många fall pratar hon inte ens samma språk som sina kunder.

— Jag får använda Google Translate för att kunna kommunicera med dem och vad jag vet har det ännu inte blivit några missförstånd. Jag brukar kunna gissa mig till vad de vill ha, säger hon.

Även om hon gillar den kreativa fasen då hon ritar nya plagg allra bäst, är den bara en mycket liten del av jobbet som egenföretagare i modebranschen.

— Vissa dagar sitter jag bara och svarar på mejl och kommunicerar med tygleverantörer, och under och fabriker. Men jag gillar att mitt jobb är så varierat, det handlar inte alls bara om att sy.

Det mest tidskrävande, som hon gärna överlåter till någon annan, är mönsterkonstruktionen. Eftersom hon inte har råd att anställ brukar Emmy Nilsson höra av sig
till designskolorna och erbjuda studenterna en praktikplats hos henne. Cajsa Johansson, som assisterar henne nu, har en oavlönad praktikplats på halvtid. Till skillnad från Emmy Nilsson vill hon inte bli designer, utan hellre jobba med kläder på ett mer tekniskt plan.

— Nästan alla jobb i den här branschen kräver två till tre års erfarenhet, så praktik är i princip ett måste, säger Cajsa Johansson, som gått på både Textilakademin på Värnamo Folkhögskola och läst två utbildningar på Tillskärarakademin.

Emmy Nilsson började själv på samma sätt. Efter utbildningen på privatskolan Københavns Mode- og Designskole sökte hon praktikplats via Arbetsförmedlingen på klädmärket Velour. Där fick hon en viktig inblick i hur branschen fungerar.Det var under praktiken hon startade sitt företag. Först ville hon hellre jobba i team, men tyckte inte att något annat märkes design
stod för det hon ville göra. Hon frågade sig själv om hon verkligen hade tillräckligt med fantasi för att bli designer. Nu, tre kollektioner senare, kan hon konstatera att hon nog hade det.

— Jag gör det jag tycker saknas i stället för att haka på vågen av trender. Annars försvinner man snabbt i mängden!

Text: Linn Bergbrant