Lina gör succé med vuxenserier

— Genom den uppmärksamhet vi har fått har ännu fler kommit fram, säger hon.
Mycket av hennes bildvärld är hämtad från mytologier, klassiska sagor och naturromantik.

— Jag stjäl också skamlöst från film och böcker. Och alla serier är ju i viss mån självbiografiska. De visar osminkade sidor av en själv som man dramatiserar.

Historierna bygger ofta på en huvudkaraktär som har höga ideal men som snubblar på mållinjen, antingen på grund av lättja eller hyckleri.
 
I Midsommarkransen, i södra Stockholm, sitter Lina Neidestam i en källarlokal som hon delar tillsammans med ett tre andra frilansare. Den trånga men trivsammaateljén fungerar också som lager för förlaget Kolik som ger ut många av tecknarkollektivets seriealbum.

— Om jag skulle sitta ensam i mitt kök skulle jag bli vansinnig och utveckla fobier. Det är nyttigt att integrera med andra människor. Man blir mycket bättre när man får ärlig kritik och synpunkter på det man gör, säger hon.

Den avgörande orsaken till att så många tjejer syns på seriescenen är, enligt Lina Neidestam, Serieskolan i Malmö, där flera av de mer kända namnen, inklusive hon själv utbildat sig.

— På skolan var det en feministisk stämning. Vi peppade varandra och nu är häften av dem som levererar till serietidskrifterna Galago och Utopi tjejer.

Hon beskriver sin bakgrund som typisk för serietecknare: ett ensamt barn som använder fantasin för att kontrollera sin värld.

Familjens semestrar tillbringades i segelbåt eller i en husvagn på ensliga platser. Som barn läste hon klassiska serietidningar som Lilla Fridolf och Fantomen men upptäckte också så småningom den amerikanska tonårsserien Acke, som kanske är den serie som påverkat henne mest.

En annan viktig inspirationskälla har varit den "supersnuskiga" serietidningen Mega Pyton som började säljas när Lina Neidestam var tio år.

— Det var stora tuttar, hejdlös buskis och råa skämt. Från den dagen var ingenting sig likt. Plötsligt insåg jag att vuxna människor satt och ritade sånt.
 
När Lina Neidestam växte upp i Södertälje var hon övertygad om att hon senare i livet skulle arbeta på Astra eller på Scania. Kulturarbetare var i hennes ögon udda fåglar. Samtidigt genomförde hon alla skolarbeten i form av serier och ritade dessutom lite för lokaltidningen, i väntan på "det riktiga jobbet".

— Det var min ömma moder som hittade Serieskolan i Malmö. Efter studenten ströjobbade jag på olika fik och började känna att jag blivit över.

Under utbildningen var det som att befinna sig i en skyddad bubbla, där alla tyckte att serier var viktiga. Det skapade en bra grund för att lära sig mer.

— Folk i gemen skiter i serier och det är svårt att vara ensam. Det är därför jag också nu sitter tillsammans med folk som gör samma sak.
Lina Neidestams yrke kan verka trendigt men många ställer frågan hur hon kan leva på sitt arbete.

— Serier är det viktigaste i mitt liv, säger hon. Samtidigt är det krävande och innebär jobb dygnet runt. För att leva drömmen måste jag ge upp allt: pengar och familj. Men jag har bestämt mig för att fortsätta, i alla fall tills jag är 30-nånting.

En serie börjar ofta med slutpoängen. Det första utkastet görs i form av en tumnagelskiss — med mycket små schematiska bilder. Nästa steg är att dra upp rutorna i snabba skisser, putsa dialogen, tuscha och färglägga i datorn. Att ta fram en seriestrip med fyra bildrutor tar cirka två arbetsdagar.

Tidigt i sin karriär arbetade hon på papper med flytande tusch och exklusiva mårdpenslar. Nu skapar hon alla bilder digitalt.

Inkomstkällan är i första hand korta serier till dagspress och magasin, därnäst kommer illustrationsjobb till olika tidningar. En annan viktig intäkt är stipendier från Konstnärsnämnden och Författarfonden.

— De har räddat livet på mig. Utan dem hade jag inte kunnat göra mina seriealbum.
Hennes blogg, Lina kan rita fint, startade hon redan 2006. Den använder hon som portfolio och skyltfönster för sitt manér.

— Det var det bästa jag gjort, säger hon.

Lina Neidestam serier är drastiska och allt annat än oskuldsfulla. Hon ser sitt arbete mycket som en protest mot det som ska vara fräscht och rent.

— Jag vill beskriva sex som oromantiskt och plocka fram det fula. Det är inte så mycket motljus och sidenlakan i mina teckningar, jag säger som Strindberg: "...med pennan i handen får jag fan i kroppen".

Text: Per Strandberg