Teaterman med passion

Vi träffas på ett lunchställe i Stockholm, där Pär Johansson tillbringar allt mer tid i takt med att Glada Hudik-teatern blivit en nationell angelägenhet.

Mycket känns igen från tv-dokumentären, inte minst den typiska kepsen och det bullriga skrattet, då hela ansiktet spricker upp i ett leende.

Ganska snabbt guidar Pär Johansson samtalet tillbaka i tiden, till den korta period av arbetslöshet som via en söka jobb-kurs sådde fröet till teaterverksamheten.

— Kursen var i mitt tycke så meningslös att jag helt enkelt gick därifrån. Det var power point-presentationer och någon slags rollspel om jobbsökande. Jag kontaktade kommunen i stället och frågade om det fanns något ledigt jobb och på så sätt fick jag ett vikariat på dagcentret.

Ett par år senare hade han fast anställning, men första mötet med utvecklingsstörda och kanske ännu mer hur samhället behandlade dem, var något av en chock.

— Jag hade själv fördomar då och det var absolut inget jag berättade för kompisar att jag jobbade med utvecklingsstörda. Drömmen på den tiden var fortfarande att bli fotbollsproffs.

— Men jag slogs ändå av att många aktiviteter kändes meningslösa. Det handlade om att försöka styra de utvecklingsstörda, inte stödja deras utveckling.

Smått legendarisk är historien när Pär Johansson fick reda på att skoknytarkurser var återkommande inslag i verksamheten, trots att många utvecklingsstörda saknade
motorik för att lära sig. Han såg till att kurserna upphörde och köpte en bunt kardborrband i stället.

Pär Johansson säger att teatern började utvecklas när krav ställdes. Du behövs men måste också prestera, var budskapet till skådespelarna.

— Krav ska ställas utifrån förutsättningar. Det finns kanske folk som tror att jag vill få alla utvecklingsstörda att jobba med teater. Det är fel. Många trivs med enkla, monotona jobb och ska fortsätta med det eftersom det är en trygghet som passar deras intellekt.

— Ett problem är definitivt att personal som leder monoton verksamhet till slut tröttnar. Därför är det oerhört viktigt att man kan utvecklas i jobbet. Annars kommer handikappomsorgen alltid att ha svårt att locka arbetskraft.

Pär Johansson pekar på kommande, stora pensionsavgångar som ett viktigt skäl till att rekrytera ännu fler ungdomar.

— Vi måste få in nytt kreativt blod i verksamheten. Jag tycker att vi i Glada Hudik-teatern i alla fall bidragit till att väcka intresse. Vi försöker jobba utåtriktat i våra produktioner och engagerar både gymnasieungdomar och lokala företag.

— Att jag tre år i rad fått avslutningstala för studenterna på Hudiksvalls gymnasium ser jag också som ett tecken på att vår verksamhet blivit accepterad och att ungdomar faktiskt är nyfikna på att jobba med utvecklingsstörda på ett helt annat sätt än tidigare.

Vad får dig att känna dig nöjd i jobbet?

— När jag tänker tillbaka och inser på vilken nivå mina skådespelare befann sig tidigare och hur mycket de utvecklats som personer under de här åren. Det är en enormt härlig känsla att ha bidragit till det.

Text: Fredrik Mårtensson

Publicerad i Platsjournalen nummer 2 2011